Vi bor på tredje våningen. Utan hiss. Där går jag och barnen upp och ner flera gånger varje dag. Minst två. Och jag bär vagnen också.
Här har jag två val. Antagligen tycker jag att det är pissjobbigt och tungt. Och om man har handlat lite mjölk och frukt på vägen hem. Då blir det ju ännu jobbigare. Fy sjutton vad jobbigt. Hur ska jag orka. Varje jäkla dag ska jag göra det också. I alla fall tills John byter till sittdelen, då känns det ok att ställa vagnen nere i förrådet. Eller tills vi hittar det där perfekta boendet vi letar efter. Ju mer jag tänker att det är jobbigt desto jobbigare blir det, gnäller om det och hoppar över att gå ut för att det är så jobbigt.
Eller så tar jag det bara för vad det är. Det är tre våningar. Det är ju ingenting. Så länge jag bär rätt så är det lugnt. Bra träning för rumpan och gratis träning. Istället för att tänka negativt så tänker jag på fördelarna med det. Och är tacksam för att jag har någonstans att ställa vagnen och kalla mitt hem.
Min pappa har bott på tredje våningen utan hiss sen jag var liten, nu är han över 75 och springer fortfarande upp och ner för dom där trapporna varje dag. Jag tror faktiskt att dom där trapporna kan förlänga livet. Så väljer jag att se det i alla fall.
Kanske tar du också trapporna idag?
