Just där och då kände jag mig stark. En känsla jag älskar.
Jag känner mig stark nu också men vet ju liksom att jag kan vara starkare. Men det var inte riktigt det jag tänkte skriva om nu. Att bli starkare det kommer med tiden.
Just nu tänkte jag på hur jag är stark i vardagen. Jag bär vagnen 3 våningar upp och ner flera gånger varje dag. Och John me såklart. Kassar från ICA och annat också.
Idag när jag pulsade genom snön med vagnen och försökte få kidsen att hålla samma tempo, då kom jag att tänkta på när Leah var runt halvåret och jag hade henne i bärsele och drog Livia och Bruce i varsin pulka till föris.
När jag gör sånt, sånna vardagsgrejer som ändå kräver endel styrka, är det många som undrar hur jag orkar. Är det inte jobbigt?
Mitt svar är oftast nej, alltså jag måste ju bära vagnen ner och upp om jag inte vill ha den i cykelförrådet. Visst hade vardagen kanske vart lite lättare om jag inte behövde göra det. Men jag orkar och kan och vill.
Det jag nu funderar över är Om det var Micke som bar vagnen upp o ner var eviga dag. Skulle han då få samma fråga, om han inte tyckte det var tungt?
Skulle han bli erbjuden hjälp ner för trappor där det tillochmed finns sånna rännor för vagnarna?
Såklart ska man hjälpa varandra men varför antar man bara att en tjej inte kan? Att hon inte är stark nog.
Ja lite sånt funderar jag på ikväll, på internationella kvinnodagen och allt, vad tror ni?
♥
