Hälsa

Just där och då kände jag mig stark. En känsla jag älskar. 

Jag känner mig stark nu också men vet ju liksom att jag kan vara starkare. Men det var inte riktigt det jag tänkte skriva om nu. Att bli starkare det kommer med tiden.

Just nu tänkte jag på hur jag är stark i vardagen. Jag bär vagnen 3 våningar upp och ner flera gånger varje dag. Och John me såklart. Kassar från ICA och annat också.

Idag när jag pulsade genom snön med vagnen och försökte få kidsen att hålla samma tempo, då kom jag att tänkta på när Leah var runt halvåret och jag hade henne i bärsele och drog Livia och Bruce i varsin pulka till föris.

När jag gör sånt, sånna vardagsgrejer som ändå kräver endel styrka, är det många som undrar hur jag orkar. Är det inte jobbigt? 

Mitt svar är oftast nej, alltså jag måste ju bära vagnen ner och upp om jag inte vill ha den i cykelförrådet. Visst hade vardagen kanske vart lite lättare om jag inte behövde göra det. Men jag orkar och kan och vill.

Det jag nu funderar över är Om det var Micke som bar vagnen upp o ner var eviga dag. Skulle han då få samma fråga, om han inte tyckte det var tungt?

Skulle han bli erbjuden hjälp ner för trappor där det tillochmed finns sånna rännor för vagnarna?

Såklart ska man hjälpa varandra men varför antar man bara att en tjej inte kan? Att hon inte är stark nog.

Ja lite sånt funderar jag på ikväll, på internationella kvinnodagen och allt, vad tror ni?

♥

Wow vilken vecka jag haft. Verkligen upp och ner. Förkyld bebis = taskigt med sömn. Helgen bestod av fix och bak för 6 årskalas med 20 barn. Tror inte jag riktigt visste vad jag gav mig in på, haha. Men kul hade vi i alla fall.

Jag har ätit riktigt slarvigt. En macka till frukost, en banan i farten, bullar, glass och pasta till middag. Helt olikt mig. Men jag vet inte. Är inget att hänga upp sig på. Så länge man inte fastnar i det beteendet. Jag känner ju att jag mår dåligt av det. Trött, slö och omotiverad.

Tänk att ett par dagar av slarv kan göra så mycket. Ja och sömnen såklart men där är inte mycket att göra än att vila och sova när man kan. Nu vänder det dock och liten börjar bli bättre <3

Nej dags att ge min kropp lite näring så jag blir mig själv igen.

Ingen missade nog det vackra vädret här i Stockholm igår. Väldigt vackert men också väldigt kallt. Vintern är tillbaks. Suck. Men snart är det vår. Längtar så otroligt mycket efter värme just nu. Snart. Bara lite till. Håll ut. Snart kan vi packa ner mössor och vantar. Gå ut i en tröja och skor. Ja byxor är ju att föredra också. Eller kanske en kjol.

En sån vacker dag kan man ju inte låta gå till spillo så promenad fick de bli. 2 timmar var vi ute. Så otroligt härligt. Och det bästa är att bara få gå och snacka av sig. Som jag skrev tidigare, gratis terapi. I solen. I den friska luften. Hur underbart <3 Tycker inte du också det?

Jag fortsätter lite på temat vikt och kilon. Jag har ju gått upp en del under mina graviditeter. Som mest vägde jag 98 kilo. Innan barnen låg jag på 63. Ni förstår ju då att jag gått upp ganska så mycket.

Men innan barnen tränade jag inte nå speciellt och hade inte överdrivet med muskelmassa på kroppen. Det kom liksom senare när jag körde med WörkOuten. Så när jag blev gravid med John vägde jag mer än 63 och viktuppgången blev inte lika stor.

Några exakta siffror har jag inte eftersom jag inte brukar väga mig. Men jag fick göra det ett par gånger på MVC så lite hum har jag ju. På förlossningen vägde jag ungefär 93 kilo. Nästan lika mycket som från dom andra graviditeterna.

Eftersom jag fortsatt träna den här gången fanns mycket mer muskler och en helt annan energi. Ser ni skillnaden?

Visst ser man inte kroppen på samma sätt på bilderna men när man ser på ansiktet så är ju skillnaden enorm, eller hur?

Vad jag igen vill säga är att strunta i antal kilo. Det är hur du mår och hur du trivs i din kropp som är det viktiga. Att du är pigg och glad är hundratusentals gånger viktigare än att väga ett visst antal kilo. För det säger inte så mycket mer än just det. Hur mycket du väger. Och så länge du inte ska tävla i en speciell viktklass eller liknande så vem bry sig? Inte jag i alla fall ♥

Igår när jag kikade ner i fruktskålen så låg där tre tråkiga bananer. Barnen vill absolut inte äta en banan med bruna fläckar på. Då ska det skäras bort och grejas. I alla fall så bestämde jag mig för att baka något gott av dom. Och Gott blev det. En banankaka med extra allt. Nästa gång tänker jag hacka ner en schysst mörk choklad i smeten också. Mmm…

Kakan är perfekt att äta till mellis eller fikat. Eller varför inte lyxa till helgfrukosten liten? Här kommer receptet:

Banankaka

Du behöver:

3 mogna bananer

10 dadlar

4 ägg

2 dl mandelmjöl

1 dl kokosmjöl

1 dl kokosflingor

2 msk kokosolja

4 msk råkakao (eller vanlig)

1 nypa salt

2 tsk bakpulver

1 dl jordnötssmör

Gör såhär:

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa bananerna och dadlarna. Ha i allt utom jordnötssmöret och mixa till en jämn smet. Vill du ha den ännu lite sötare så ha i någon msk honung också, jag tycker dock inte de behövs. Smörj en form med kokosolja och pudra över lite kokosflingor. I med smeten.

Värm jordnötssmöret en stund i mikron. Så att den blir mjuk och lättare att sprida ut i smeten. Använd en sked och dra runt så det blir fina mönster. Grädda i mitten av ugnen i ca 45 minuter.

För ett år sen skrev jag det här. Tycker det är värt att delas igen. Vad väger du?

Nu var det i och för sig ganska länge sen jag själv fick frågan. Däremot den har kommit upp som samtalsämne ett par gånger den sista tiden och fått mig att börja fundera lite.

Som tjej som växt upp som väldigt aktiv, med en del muskler och mycket rumpa och lår, har jag alltid vägt ett par kilon mer än tjejerna runt omkring mig. Tror jag i alla fall. Dem siffror man sett i tidningar oftast då på modeller eller kändisar och hur mycket dem vägt så ligger snittet på en 50-55 kilo. Så när den frågan kommit upp har jag nog alltid dragit av ett par kilon för att passa in lite bättre. Och jag tror inte jag var eller är den enda.

Igår i ett gammalt avsnitt av The Big Bang så tog Penny illa vid sig när Sheldon uppskattade att hon vägde en 52 kilo tror jag att det var, som om det var så mycket. Som om det var typ minst tio kilo för mycket. Ja ni fattar.

Om jag vägt 52 kilo hade det inte funnits mycket kvar på min kropp medans någon annan faktiskt är helt normalviktig då. Hur lång du är, kroppstypen du har, muskler och massa annat spelar också in. Men det bryr man sig väl inte så mycket om som tonåring? Då är ju siffran och att passa in viktigare. Därför tycker jag det är viktigt att veta att alla med en hälsosam vikt inte väger 50 kilo. Utan kanske 63 eller 70 kilo. Eller precis hur mycket eller lite som helst. Ok?

Min kropp har ändrats massor dem senaste åren, en har ju trots allt fött tre barn med en viktuppgång på över 30 kilo varje gång. Även det sista året har min kropp förändrats, utebliven träning och depression har lett till en liten viktuppgång. Det är dock inte något som bekymrar mig. Nu äter jag ordentligt, tränar och mår bra igen.

Men kanske hade jag känt annorlunda om jag hade vägt mig. Sett siffrorna på vågen. För jag minns faktiskt inte sist jag vägde mig och å så befriande det är. Att inte låta en siffra definiera dig och din kropp. Jag trivs i mig själv även om jag vill bli lite starkare igen. Och det är jag på väg att bli också.

Vad jag vill säga är skit i vågen, så länge du mår bra och trivs i din kropp så skit i vågen. Du är inte en siffra. Du är bra precis som du är. Jämför dig inte med andra. Var ditt bästa du. Gör saker du mår bra av. Skratta. Dröm. Lev. Må bra.

Du är värd det <3

Vi bor på tredje våningen. Utan hiss. Där går jag och barnen upp och ner flera gånger varje dag. Minst två. Och jag bär vagnen också.

Här har jag två val. Antagligen tycker jag att det är pissjobbigt och tungt. Och om man har handlat lite mjölk och frukt på vägen hem. Då blir det ju ännu jobbigare. Fy sjutton vad jobbigt. Hur ska jag orka. Varje jäkla dag ska jag göra det också. I alla fall tills John byter till sittdelen, då känns det ok att ställa vagnen nere i förrådet. Eller tills vi hittar det där perfekta boendet vi letar efter. Ju mer jag tänker att det är jobbigt desto jobbigare blir det, gnäller om det och hoppar över att gå ut för att det är så jobbigt.

Eller så tar jag det bara för vad det är. Det är tre våningar. Det är ju ingenting. Så länge jag bär rätt så är det lugnt. Bra träning för rumpan och gratis träning. Istället för att tänka negativt så tänker jag på fördelarna med det. Och är tacksam för att jag har någonstans att ställa vagnen och kalla mitt hem.

Min pappa har bott på tredje våningen utan hiss sen jag var liten, nu är han över 75 och springer fortfarande upp och ner för dom där trapporna varje dag. Jag tror faktiskt att dom där trapporna kan förlänga livet. Så väljer jag att se det i alla fall.

Kanske tar du också trapporna idag?